Nu har jag börjat med intervjuerna!

Äntligen har jag fått det etiska tillståndet för att få göra intervjuerna. Jag fick börja med patienterna eftersom de var mest lättillgängliga. Sedan blev sjukvårdspersonalen väldigt intresserade så flera av dem har blivit intervjuade idag. De patienter jag intervjuat hittills är väldigt tacksamma och har hög tilltro till vården på Butabika hospital. Sjukhusområdet är väldigt stort och fint, som en stor trädgård med på vissa ställen utsikt över Viktoriasjön som ni kan se på bilden (se nedan). Regnsäsongen har börjat lite grann, så man får räkna med 1-2 skyfall per dag, men sen är det fint igen.

Alkohol- och drogpatienterna ligger inne så länge doktorn anser det nödvändigt, men det rör sig ofta om 2-3 månader. Allt inklusive maten och medicinerna är gratis på Butabika hospital (så är det inte på de andra sjukhusen i landet). Medicinerna efter sjukhusvistelsen och uppföljningen är också gratis. Jag blev dock informerad av en av volontärerna på motsvarande BUP att de flesta patienterna egentligen inte vill vara på sjukhuset, men att de hellre är där än där de kommer ifrån pga att de blir illa behandlade av samhället i stort.

Förra veckan var jag med på öppenvården på Mulago hospital och även med psyk-konsulten på medicin- och kirurgakuten. Jag gick med en läkare som var genuint trevlig mot allt och alla. Jag fick även prata med en hel del av patienterna. Vi hade bl a en patient som blivit påkörd av en bodaboda (motorcyklarna här kallas så och utgör en oerhörd trafikfara och står för en stor andel av landets trafikolyckor). Han hade tre tänder kvar och log stort. Han samlade skräp på dagarna oavsett om han fick betalt för det eller inte. Han visade sig gilla muzungus (vitingar), så jag fick prata med honom och lyckades med lätthet få honom att vilja ta emot antipsykotisk medicin. Han sa att jag var "Head of hospital", men svårt att avgöra hur mycket som var skämt eller psykotisk vanföreställning, då han även pratade en del Luganda som är det största språket här.

Nu är det dags att renskriva intervjuer och sen fortsätter äventyren här...

Etiskt tillstånd och ugandisk epidemiologi

Hej,

Nu har jag varit här i Kampala i 1,5 vecka. Mycket har redan hänt och många nya intryck. Människorna är väldigt välkomnande och jag känner mig redan ganska hemma. Jag ska auskultera på Mulago hospitals psykiatriska del samt på Butabika hospital som är landets mentalsjukhus. På Butabika (som ligger två mil bort) har de även en avdelning för beroendepatienter och där ska jag vara mesta delen av tiden. Jag ska göra mitt vetenskapliga ST-arbete här nere och kommer att stanna tio veckor för detta. 

 

Mitt vetenskapliga arbete kommer att bli en kvalitativ studie där jag ska intervjua beroendepatienter, anhöriga samt vårdpersonal på Butabika hospital. Jag ska även intervjua traditionella medicinmän samt präster. Intervjuerna kommer att utföras enligt ett kulturanpassat formulär och det kommer att vara fokus på förklaringsmodeller för beroende samt frågor om stigmatisering, hur man söker hjälp, hur man botar eller lindrar beroende osv. Jag har skrivit på min ansökan om etiskt tillstånd sedan en längre tid innan jag kom hit. Det har varit lite strejk och så här under sommaren, men tillståndet kan bli klart denna vecka om de ej har fler frågor eller synpunkter på min studie. 

När jag kom ner hit mailade min lokala handledare om att jag borde åka på en kongress onsdag till fredag veckan som gick om ugandisk epidemiologi. Jag fick reda på att det var i Munyonyo några mil bort och datum, men inget svar på mitt mail med frågan om hur jag ansökte och hur dags det började. Det slutade med att jag inte kom iväg första dagen. Fortfarande inget mailsvar och det var helgdag här i torsdags så jag skulle åka och hälsa på en svensk familj. Jag tog min första minibuss här och sa var jag skulle. En kvinna i sätet bakom erbjöd sig att visa mig vägen då jag skulle behöva byta buss. När vi kom av första minibussen presenterade hon sig som doktor och jag förklarade att jag också var läkare. Hon visade sig vara en av landets få anestesiolger som nu bytt inriktning till folkhälsa. Hon var på väg till konferensen i Munyonyo om epidemiologi så jag frågade om inte jag kunde följa med dit. Hon tyckte det var en bra idé. En minibuss och en motorcykeltur senare så var vid där. 

Väldigt trevligt o lärorikt. Sida var största sponsorn och ett hundratal mestadels läkare och forskare var där. Mest intressant ur psykiatriskt perspektiv var en man som forskat på hjärnmalaria och dess konsekvenser med ffa epilepsi och psykisk ohälsa. Värst drabbade är enligt hans studie barn som fått hjärnmalaria innan fem års ålder. Epilepsi var också mycket vanligare i denna grupp. Epilepsi och huvudvärk går under psykiatri här.

Idag har jag varit på Mulago och följt med en läkare. Pga renovering är alla inlagda psykiatrisk patienter i Butabika nu, så jag har sett öppenvårdspatienter. Väldigt många, säkert ett femtiotal var där för att träffa läkaren jag gick med. Dörren var öppen under alla konsultationer.

Jag återkommer mer framöver här ;) 

Med vänliga hälsningar

Hanna Sjöstrand

Cullbergstipendiat 2014

Äldrepsykiatri i Berlin - en resa genom europeisk samtidshistoria

 
 

Spårvagnen skramlar fram genom ett slitet industriområde i Lichtenberg, Berlin. Graffiti och krossade rutor, en asiatisk marknad med kulörta lyktor. Jag dubbelkollar linjekartan. Jo, det här är rätt väg. En tvär kurva och sceneriet ändras. Mellan höga träd skymtar spetsen av ett torn. Där är det. Evangelisches Krankenhaus Königin Elisabeth Herzberge (KEH). Huvudbyggnaden i rött tegel ståtar bakom grindarna. Det är som att bli förflyttad till en annan tid, när fontäner och rosenblom var en självklar del av varje sjukhuspark. När en sjukhuspark var en självklar del av varje sjukhus. Full av förväntan letar jag mig fram till Haus 9. Fyra veckor äldrepsykiatri som Cullbergstipendiat kan börja.

Auf die Plätze, fertig, los.

Den psykiatriska kliniken vid KEH omfattar ett upptagningsområde om 300 000 personer i stadsdelarna Lichtenberg och Hohenschönhausen i före detta Östberlin. Kliniken har åtta slutenvårdsavdelningar, varav två äldrepsykiatriska, en akutmottagning och en begränsad öppenvård inriktad framför allt på de allra sjukaste patienterna. Den ”vanliga” öppenvården bedrivs av privatpraktiserande läkare, s.k. niedergelassene Ärzte.  I Lichtenberg och Hohenschönhausen, stadsdelar med en mindre bemedlad befolkning, är det långt mellan de psykiatriska mottagningarna.

Men varför i hela fridens namn ansöker man om ett stipendium för att åka hit? Inte bara för att njuta av arkitekturen vid en före detta Irrenanstalt från 1890-talet väl? Nej. För en äldrepsykiater i vardande erbjuder KEH långt mer än så. Klinikens bägge avdelningar har under ledning av Prof Dr med Torsten Kratz utvecklat en egen profil med fokus på terapi, utredning och farmakologisk behandling. Utöver slutenvårdsuppdraget försöker man inom ramen för det snäva systemet (som bl.a. regleras av vad försäkringskassorna, die Krankenkassen, kan tänkas betala för) erbjuda även förebyggande åtgärder. Här ingår bland annat ronder på särskilda boenden.

Mina första två veckor tillbringar jag på avdelning P6, med inriktning mot patienter med demenssjukdom och beteendestörning. Psykotiska symtom och affektiva tillstånd komplicerar inte sällan bilden. Utredning och farmakologisk intervention är en del av arbetet, men utöver detta erbjuds ett digert terapiprogram. Varje patient har en individuellt utformad terapiplan. Musik- och dansterapi, trädgårdsterapi, arbetsterapi, sjukgymnastik och ljusterapi är en del av utbudet. Varje morgon träffas frukostgruppen för en gemensam måltid i ljusterapirummet. I trädgården utanför avdelningen finns förutom utemöbler och planteringar den s.k. demenspromenaden med olika typer av underlag – gräs, sten, sand, jord för stimuli av sinne och balans.

En viktig del av den äldrepsykiatriska vården är vårdplaneringen. På kliniken finns en anställd Sozialarbeiterin, vars uppgift närmast kan beskrivas som en kombination av kurator och biståndsbedömare. Det handlar om att föreslå boenden och lotsa patienter och närstående genom välfärdssystemet, finnas med på ronderna och medverka i planering av utskrivningar. Utskrivningsdatum planeras långt i förväg. Att ”närma sig utskrivning” kan betyda 1-2 veckors ytterligare slutenvård.

De sista två veckorna tillbringar jag på avdelning P5, en allmänpsykiatrisk avdelning för äldre. Majoriteten av patienterna lider av affektiva tillstånd och ångestsjukdomar. Den farmakologiska behandlingen känns välbekant, men MAO-hämmare och litium har en mer framträdande plats än vad jag är van vid. ECT används i undantagsfall, men betraktas enligt personalen fortfarande med viss skepsis. Under min tid på avdelningen får jag en vag känsla av att denna skepsis kanske är mer utbredd i personalgruppen än bland patienterna. Även här har patienterna individuella terapiplaner. Utöver de redan nämnda terapierna erbjuds depressionsgrupp enligt KBT, depressionsseminarium och poesigrupp. Jag reflekterar över att tvn aldrig är på och att doserna anxiolytika är minimala mot vad jag är van att se.

Som praktikant, eller Hospitant som det så vackert heter, får jag inte arbeta självständigt. Likt en förvuxen kandidat smyger jag bakom sjuksköterskor, läkare, terapeuter och psykologer. Jag deltar i grupper och seminarier. Provgår demenspromenaden. Lusläser journaler. Fascineras av patienternas livsöden. De är alla födda under Weimarrepubliken, eller nationalsocialismen, eller mitt under brinnande krig. De har levt sina vuxna liv i DDR och åldrats i det återförenade Tyskland. En del är offer för diktaturen, andra förövare. Några är bägge och. Jag cyklar upp till Stasis undersökningsfängelse i Hohenschönhausen för att förstå bättre. En tidigare fånge guidar genom anläggningen. Jag påminns om att DDR är mer än kitschig nostalgia på Berlins loppmarknader. På en tur till ett av ålderdomshemmen vi ska ronda pekar överläkaren Prof dr Kratz ut ett övergivet kontorshus med gultonade fönsterrutor. De där fönstren säger han, de fanns på Stasis fastigheter. De var DDRs motsvarighet till spegelglas. Och plötsligt ser jag dem överallt på mina cykelturer genom Lichtenberg. Diskreta hus, gula fönster, allseende ögon. 

Hur kan man fånga essensen av en sådan här vistelse i ord? Jag reser hem med nya perspektiv på nästan allt som har med mitt arbete att göra. Reflektioner kring tvång, självbestämmande, och beslutskapacitet, nya farmakologiska kunskaper, vikten av meningsfull aktivitet såväl på sjukhus som hemma, reflektioner rörande det svenska välfärdssystemet – och det tyska förstås, idéer kring hur äldrepsykiarisk vård kan organiseras. Och kanske viktigast av allt: nya vänner och ny inspiration.

Stort TACK till Cullbergstiftelsen för möjligheten att genomföra denna resa, till Prof dr Kratz och kollegorna vid KEH för att jag fick vara där, och till patienterna för deras öppenhet och förtroende.

Anna Lindblad, 

Överläkare, med dr

Psykiatri Nordväst, Stockholm