Introduktion till sydafrikansk psykiatri: “May your choices reflect your hopes, not your fears.” ― Nelson Mandela

Studiebesök på Viktoria Hospital.

Victoria Hospital är en sekundär sjukhus och ligger vid Wynberg, Western Cape.
Idag skuggar jag psykiatriska teamet som består av 4 doktorer inkl en district psychiatrist och en sjuksköterska.

Vi går in via akuten. Patienterna oavsett orsak söker till sjukhusets akutmottagningen och ses av medicinsk personal och de bedöms av ''general doctors''. Om det bedöms att behov föreligger  läggs de in på en intagningsavdelning som också är gemensam för alla patienter, oberoende problematik (medicinsk, kirurgisk, psykiatrisk mm).

Psykiatriska teamet av sjukhuset går rond på morgonen - ca hälften av patienterna på  intagningsavdelning är inlagda pga psykiatrisk problematik. Vi träffar patienter bl a med delirium tremens, dekompenserad schizofreni, sociala problem, konversion, mani, akut icke organisk psykos, suicidförsök.

På intagningsavdelningen finns det 12 sängar och 6 fåtöljer, där patienterna kan få plats om det inte finns lediga sängar. Det kan hända ibland att en psykiatrisk patient kan ''vara inlagd'' på en fåtöljplats upp till två veckor i väntan på en psykiatrisk vårdplats på avdelning.

Intagningsavdelning

Intagningsavdelning

Efter morgonrond träffar psykiatriska teamet två bokade öppenvårdspatienter.
Sedan är det dags för rond i de tre slutenvårdsavdelningarna: två manliga (6 patienter i varje) och en kvinnlig (3patienter). Alla patienterna vårdas enl LPT och alla rum är låsta. Om man är inlagd frivilligt måste man betala för sin vårdtid och dessutom finns inga olåsta avdelningar där man kan gå in och ut fritt, därför är det så oftast att inläggningar sker under LPT. I rummen finns inget annat än sängar, byggda fast så att det inte går att röra. De tre rummen hör till samma korridor som de medicinska rummen (motsv MAVA). De flesta inlagda patienterna hade diagnos schizofreni, schizoaffektiv syndrom och många hade missbruksproblematik. Läkare säger att man måste använda stående höga doser bensodiazepiner för att undvika hot och våld på avdelningarna.

När ronden är klar görs en sista stopp på medicinska avdelningen där läkare har bett om en psykiatrisk bedömning av en patient med misstänkt depression.

De flesta patienterna som har kommit till sjukhuset blev körda hit av oroliga anhöriga. Det verkar dock vara en självklarhet för alla att man är där av någon anledning även om man inte vet eller förstår varför och att man måste höra på och respektera läkarensbedömning ang fortsättning. Intervjun med patienterna sker på ett ganska oformellt sätt. Hela teamet och ofta en eller flera medpatienter står runt patienten som intervjuas. En läkare presenterar fallet och sedan diskuterar man med alla närvarande, inklusive patienten förstås. Samtalet ofta börjar diskussion kring pats intresse eller andra neutrala ämne för att skapa allians. En känsla av normalisering och öppenhet finns även för de patienterna som är mest paranoida eller maniska. Alla är väldigt vänliga och ingen av dem reagerar negativt på något sätt. Bedömning, diagnos, planeringen samt anteckningarna i pappersjournalen görs öppet med patienten närvarande. Man är ganska rak och öppen med vad som går att hjälpa med och vad som inte kan lösas på sjukhus eller via psykiatri. Det känns säkert att en kollaborativt och enkelt approach lönar sig i kontakt med patienterna. I en värld med begränsade resurser ibland måste man fokusera på det positiva och försöka upptäcka, kartlägga och använda patientens egna resurser... och hoppas att det kommer att fungera istället för att frukta att det inte kommer att göra det...