Cullbergstipendiat 2014

Äldrepsykiatri i Berlin - en resa genom europeisk samtidshistoria

 
 

Spårvagnen skramlar fram genom ett slitet industriområde i Lichtenberg, Berlin. Graffiti och krossade rutor, en asiatisk marknad med kulörta lyktor. Jag dubbelkollar linjekartan. Jo, det här är rätt väg. En tvär kurva och sceneriet ändras. Mellan höga träd skymtar spetsen av ett torn. Där är det. Evangelisches Krankenhaus Königin Elisabeth Herzberge (KEH). Huvudbyggnaden i rött tegel ståtar bakom grindarna. Det är som att bli förflyttad till en annan tid, när fontäner och rosenblom var en självklar del av varje sjukhuspark. När en sjukhuspark var en självklar del av varje sjukhus. Full av förväntan letar jag mig fram till Haus 9. Fyra veckor äldrepsykiatri som Cullbergstipendiat kan börja.

Auf die Plätze, fertig, los.

Den psykiatriska kliniken vid KEH omfattar ett upptagningsområde om 300 000 personer i stadsdelarna Lichtenberg och Hohenschönhausen i före detta Östberlin. Kliniken har åtta slutenvårdsavdelningar, varav två äldrepsykiatriska, en akutmottagning och en begränsad öppenvård inriktad framför allt på de allra sjukaste patienterna. Den ”vanliga” öppenvården bedrivs av privatpraktiserande läkare, s.k. niedergelassene Ärzte.  I Lichtenberg och Hohenschönhausen, stadsdelar med en mindre bemedlad befolkning, är det långt mellan de psykiatriska mottagningarna.

Men varför i hela fridens namn ansöker man om ett stipendium för att åka hit? Inte bara för att njuta av arkitekturen vid en före detta Irrenanstalt från 1890-talet väl? Nej. För en äldrepsykiater i vardande erbjuder KEH långt mer än så. Klinikens bägge avdelningar har under ledning av Prof Dr med Torsten Kratz utvecklat en egen profil med fokus på terapi, utredning och farmakologisk behandling. Utöver slutenvårdsuppdraget försöker man inom ramen för det snäva systemet (som bl.a. regleras av vad försäkringskassorna, die Krankenkassen, kan tänkas betala för) erbjuda även förebyggande åtgärder. Här ingår bland annat ronder på särskilda boenden.

Mina första två veckor tillbringar jag på avdelning P6, med inriktning mot patienter med demenssjukdom och beteendestörning. Psykotiska symtom och affektiva tillstånd komplicerar inte sällan bilden. Utredning och farmakologisk intervention är en del av arbetet, men utöver detta erbjuds ett digert terapiprogram. Varje patient har en individuellt utformad terapiplan. Musik- och dansterapi, trädgårdsterapi, arbetsterapi, sjukgymnastik och ljusterapi är en del av utbudet. Varje morgon träffas frukostgruppen för en gemensam måltid i ljusterapirummet. I trädgården utanför avdelningen finns förutom utemöbler och planteringar den s.k. demenspromenaden med olika typer av underlag – gräs, sten, sand, jord för stimuli av sinne och balans.

En viktig del av den äldrepsykiatriska vården är vårdplaneringen. På kliniken finns en anställd Sozialarbeiterin, vars uppgift närmast kan beskrivas som en kombination av kurator och biståndsbedömare. Det handlar om att föreslå boenden och lotsa patienter och närstående genom välfärdssystemet, finnas med på ronderna och medverka i planering av utskrivningar. Utskrivningsdatum planeras långt i förväg. Att ”närma sig utskrivning” kan betyda 1-2 veckors ytterligare slutenvård.

De sista två veckorna tillbringar jag på avdelning P5, en allmänpsykiatrisk avdelning för äldre. Majoriteten av patienterna lider av affektiva tillstånd och ångestsjukdomar. Den farmakologiska behandlingen känns välbekant, men MAO-hämmare och litium har en mer framträdande plats än vad jag är van vid. ECT används i undantagsfall, men betraktas enligt personalen fortfarande med viss skepsis. Under min tid på avdelningen får jag en vag känsla av att denna skepsis kanske är mer utbredd i personalgruppen än bland patienterna. Även här har patienterna individuella terapiplaner. Utöver de redan nämnda terapierna erbjuds depressionsgrupp enligt KBT, depressionsseminarium och poesigrupp. Jag reflekterar över att tvn aldrig är på och att doserna anxiolytika är minimala mot vad jag är van att se.

Som praktikant, eller Hospitant som det så vackert heter, får jag inte arbeta självständigt. Likt en förvuxen kandidat smyger jag bakom sjuksköterskor, läkare, terapeuter och psykologer. Jag deltar i grupper och seminarier. Provgår demenspromenaden. Lusläser journaler. Fascineras av patienternas livsöden. De är alla födda under Weimarrepubliken, eller nationalsocialismen, eller mitt under brinnande krig. De har levt sina vuxna liv i DDR och åldrats i det återförenade Tyskland. En del är offer för diktaturen, andra förövare. Några är bägge och. Jag cyklar upp till Stasis undersökningsfängelse i Hohenschönhausen för att förstå bättre. En tidigare fånge guidar genom anläggningen. Jag påminns om att DDR är mer än kitschig nostalgia på Berlins loppmarknader. På en tur till ett av ålderdomshemmen vi ska ronda pekar överläkaren Prof dr Kratz ut ett övergivet kontorshus med gultonade fönsterrutor. De där fönstren säger han, de fanns på Stasis fastigheter. De var DDRs motsvarighet till spegelglas. Och plötsligt ser jag dem överallt på mina cykelturer genom Lichtenberg. Diskreta hus, gula fönster, allseende ögon. 

Hur kan man fånga essensen av en sådan här vistelse i ord? Jag reser hem med nya perspektiv på nästan allt som har med mitt arbete att göra. Reflektioner kring tvång, självbestämmande, och beslutskapacitet, nya farmakologiska kunskaper, vikten av meningsfull aktivitet såväl på sjukhus som hemma, reflektioner rörande det svenska välfärdssystemet – och det tyska förstås, idéer kring hur äldrepsykiarisk vård kan organiseras. Och kanske viktigast av allt: nya vänner och ny inspiration.

Stort TACK till Cullbergstiftelsen för möjligheten att genomföra denna resa, till Prof dr Kratz och kollegorna vid KEH för att jag fick vara där, och till patienterna för deras öppenhet och förtroende.

Anna Lindblad, 

Överläkare, med dr

Psykiatri Nordväst, Stockholm